Jag har kommit in i en målarperiod igen, brukar bli så när jag behöver få ut lite kännslor, speciellt under praktiken. Kanske är det för att jag sammlar upp så mycket känslor av patienterna, människor som skriker av smärta, människor som är så tacksamma för det jag kan erbjuda, överviktiga, undernärda, glada, ledsna, blinda, döva, människor som säger att dem vill dö, de som slår sig själva, människor som är rädda för att bli lämnade ensamma och klammrar sig fast i din arm och ber dig att aldrig lämna henne/honom. Många olika människor, men i grunden är vi alla likadana.



Det här är början på min målning, mamma ville ha någon tavla med mycket färger.
Vi får se hur det här slutar...